Från “köksbordspolitiker” till aktiv medlem i Liberalerna
Kan ett namnbyte på ett parti verkligen spela särskild stor roll? För mig är det ett självklart ja och faktiskt helt avgörande för att jag till slut valde att engagera mig i partiet. Det tidigare namnet, Folkpartiet, associerade jag till negativa saker som; manchesterkostym, ett parti för folket (som i Kina) och fler andra saker som inte speglade mig. Jag inser att detta är väldigt ytligt och på ett relativt naivt plan, men kanske är det så människor fungerar, vi vill identifiera oss med ett varumärke och Folkpartiet var inte mitt! Som tur var fanns ju Bengt Westerberg, han levererade de frågor jag brann för och partiet fick min röst genom åren, men inte mitt engagemang.
Den 21:a oktober 2015 blev jag, via hemsidan, medlem i Folkpartiet liberalerna. Det var en lång och snårig väg fram till beslutet till att göra det som många uppmanat mig till i åratal, engagera mig politiskt. Har alltid varit den som diskuterat och haft åsikter om politik och under uppväxten hade familjen ofta diskussioner kring köksbordet. Allt från Palme, Löntagarfonder, socialdemokratin som beskattar allt och alla, till det kalla krigets konsekvenser med “ryss-skräcken” som vi alla levde med under 80-talet. Min pappa var ingenjör i ett privat företag och min mamma var sjuksköterska anställd av Stockholms Läns landsting, vilket gav mig insyn i två världar och la nog grunden för mina liberala tankar och åsikter. Det var inte alltid vi var överens kring köksbordet men trots våra olika utgångspunkter blev vi inte osams utan olikheterna tvingade mig att hitta ännu bättre argument för att övertyga. Jag fostrades i demokrati. Men det var en sak som störde mig och som fortfarande är en nagel i ögat, att man som kommunal eller statligt anställd inte såg sitt eget ansvar och delaktighet i verksamheten. Jag förstod inte synsättet att det är någon “annans” ansvar och att det var okej att slösa… det var ju någon “annans” pengar. Jag var ju uppfostrad att ta eget ansvar och göra mitt allra bästa, även om jag var anställd. Fick inga svar inom socialismen och konservatismen, kvar var liberalismen och där kände jag mig hemma. Fokus på individens frihet och ansvar, för varandra och för det gemensamma samhället, det jag såg, då som nu, som demokratins värde och grund.
Så tillbaka till hösten 2015, då jag tog steget att bli medlem i ett parti som bara några veckor senare bytte namn till Liberalerna, vilken lycka! Det var som ett tecken, jag skulle verkligen engagera mig och göra mitt bästa för att sätta mig in i hur politiken fungerar i partiet. Tack vare det fantastiska mottagandet av Kommunföreningen blev jag snabbt lotsad in, fick engagera mig, delta i politiska diskussioner och under våren valdes jag till ordförande i Kommunföreningen. Höjdpunkten blev att åka till Linköping och vara med om avtäckningen av vår nya logga – nu kände jag äntligen att jag var en del av varumärket! En Liberal.